13

På luciamorgonen vaknar Doris tidigt och börjar fundera när hon senast har sett till Miffy? Hon minns inte alls.

Hon väcker Gysa och Ernst. De minns inte heller. Gysa sätter sig tvärt upp i sängen och hela han liksom skimrar till av förväntan. Han förutser ett äventyr! En räddningsexpedition! Ett hjältedåd! Det här är strålande morgon i ett annars monotont grisliv.

Doris suckar matt. Visserligen hade hon väntat sig någon form av julstök, men inte en TILL sådan här helt meningslös Hämta Hem Miffy-expedition. Så fantasilöst! Så onödigt, liksom.

– JAJA, säger hon. Hur gör vi nu då? Ska vi hämta henne eller ska vi vänta och se på lucian först? Och vart blev det där lussekatten av förresten?

***

Lussekatten är stressad och sen. Den var uppe i god tid i gryningen och övade skridande, smyg och vingesus men fick sedan oväntat förhinder. När den svängde runt förrådsknuten satt det en kanin på en trappa och grät. Efter att förgäves ha försökt trösta och spinna en lång stund, peppat massor och fräst bara alldeles lite så virade lussekatten ett varv julgransglitter runt de slokande kaninöronen och drog sin motvilliga tärna med sig.

Varje ordentligt luciatåg behöver trots allt minst en tärna, tänker hon. Och ibland kan man inte välja utan man får nöja sig med en sån här lite ynkligare och mindre tindrande sorts. Det kan helt enkelt inte hjälpas.