16

Rävflickan ser sig om efter hjälp. Men hon är helt ensam, så typiskt, annars dräller det nog en massa folk överallt som lägger sig i allt hon gör och styr och ställer och tycker och har sig. Hon vet inte vad hon ska ta sig till: mitt bland hennes goda äppelsyltsgrisar ligger ett litet farligt svin och liksom piper. Fatta så himla obehagligt! Man kan få huvudvärk och bacillskräck för mindre, faktiskt. Vad ska hon ta sig till?

Hon besluter sig för att den måste BORT ur bullapåsen åtminstone! Det är nog steg ett. När hon tittar efter lite noggrannare upptäcker hon dessutom att någon gnagt av alla öronen på syltgrisarna. Denna någon ligger mitt framför henne och försöker se oskyldig ut.

– Va? utbrister Rävflickan. Du har gnagt och slemmat på ALLA mina grisar. Så himla ofräscht! Och så fräckt, när det är grisar som JAG har knyckt.

– Vad sur du är, jag är ju också en slags gris, säger grisen lite förnärmat, jag tror du fick mig liksom på köpet. Gris som gris, liksom. Förresten tycker jag inte att man kan vara så himla tjurig och noga när man springer runt och tjyvar saker. Och förresten har jag bara smakat, det finns ju jättemycket kvar än till dig.

– Jag hamnade här helt i misstag, dom här typerna är helt fel slags grisar, fortsätter han, och slickar tankspritt i av sockret på grisen bredvid. Det här är ju sådana grisar som man äter, jag letade ju efter den andra sorten, den som är mer lik mig, vet du?

Rävflickan nickar eftertänksamt. Hon har faktiskt sett nån som är väldigt lik just den här grisen. Liksom spookigt mycket likadan, fast större. När hon tänker på det så vet hon precis rätt ställe och rätt personer för att ta hand om just det här specifika problemet. Försiktigt, försiktigt lyfter hon upp grisen i det yttersta av knorren och knycklar in honom i påsen igen.