20

Rävflickan och Muminmamman har tröttnat på att bara sitta och vänta, de har båda två annat att tänka på. Muminmamman vill återvända till sin vintersömn och inte vakna förrän framemot den 23 april och Rävflickan har andra, mycket viktigare saker att tänka på, som containerrundor, tonårstrots och dagdrömmeri. Men samtidigt känner de sig ansvariga för den minneslösa Miffyn och den märkliga lilla grisen.

– Men vad kan vi göra AV dom? klagar Rävflickan. Det måste ju finnas nånstans där man kan lämna in grisar man inte vill ha och där de är i säkert förvar tills nån hämtar hem dom? Det måste ju hända HELA tiden att folk vill bli av med sina upphittade grisar?

– Menar du liksom något slags bankfack, fast för grisar? Eller till polisen? Eller någon... ladugård? undrar Muminmamman förvirrat.

– Jag vet inte längre vad jag menar, erkänner Rävflickan. Men jag är nog alldeles för UNG och snygg för att bli nån slags bondmora, tycker jag! Förresten så luktar de illa! säger hon och rynkar på nosen.

 – Tala för dig själv, muttrar Lillgysa förnärmat och försöker låta bli att se lika dödligt sårad ut som han känner sig. Muminmamman är benägen att hålla med honom, men taktfull som hon är så säger hon ingenting.

Miffy fryser. Om man tillbringat de senaste hundra åren inklämd bakom en sotig men varm kakelugn så är man inte särskilt rustad för friluftsliv och de öppna vidderna.

Miffy fattar inte alls vad de överhuvudtaget gör här på denna kalla fuktiga trappa, det enda hon ville vara att väcka mamman för att påminna henne om att de glömt att sätta ut mat och innan hon visste ordet av sitter hon på en trappa mitt i ingenstans iförd någon annans hängselbyxor och folk diskuterar henne som om hon var på någo sätt mindre vetande eller rentav ett BARN som behöver tas om hand?! Och hon har fortfarande inte fått någon annan mat än några sega kaprisskrutt.