21

Doris sitter och slänger otåligt med benen medan Miffy sorterar igenom det ena byxparet efter det andra. Allting är antingen för stort eller för smått eller för rutigt eller blommigt. Allting känns liksom lika fel, fast på lite olika sätt.

– Ingenting känns tillräckligt... varmt och de här byxorna är alldeles släta, klagar hon. Mina byxor är liksom mycket mer knöliga och lite stickiga.

– Eller liksom tillräckligt grönt? undrar Ernst hjälpsamt.

– Nå, om det var just gröna byxor du var ute efter så kan det förstås vara svårt att hitta mycket grönare än de du hade, påpekar Doris syrligt. De var liksom så gröna som ett par byxor alls kan vara utan att folk faller framstupa av chock.

Miffy låtsas inte höra utan vispar runt lite planlöst i sin klädhög.

– Det här, fastslår hon, detta är inte Miffykläder!

Doris suckar. Med den här farten kommer hon sannolikt att tillbringa den här julen inlåst på en supermarket.

***

Medan Miffy provar kläder glider Gysa runt och kikar lite på vad som erbjuds, han provar en xylofon, en Plasto sparkmoped (för hög), han tackar nej till glögg (för kletigt) men tar emot en pepparkaka (god, men kunde vara mer kryddig) och bjuder sig själv på en bara obetydligt jäst mandarin och han är en mycket lycklig och harmonisk gris när han rundar frysdiskarna och tvärstannar, chockad ända in i själen.

För där ligger de: julskinkorna! Alla stackars intet ont anande släktingar som gått ett tragiskt julöde till mötes. För det VAR inget grymt skämt eller olyckligt missförstånd, nu ser han ju dem med sina egna ögon! Och plötsligt känner sig Gysa själv väldigt iögonenfallande och utsatt. I panik ser han sig om efter en utgång eller åtminstone ett säkert ställe att gömma sig på...