23

– Men vart försvann det där griseländet nu då? undrar Doris. Han var ju här alldeles just?

Doris och Ernst har gått runt hela affären minst sjutton varv, tror de, de ropar på sin förlupna sällskapsgris och kikar under alla draperier och under alla hyllor.

Ernst hoppar just ner från ett stort berg av kålhuvuden och skakar på huvudet.

– Inga grisar i kållådan! rapporterar han.

– Men var ÄR han? Vad är det MED er, alltså jag får riktigt på riktigt nåt felihuvu med er alla! Man borde vara en bläckfisk med trehuvuden för att hålla styr på er... Argt sliter hon Miffy efter sig så att Miffy ynkar till och biter henne i handen.

Doris blänger. Miffy blänger tillbaks.

Ernst tänker att han kanske ska gå och dregla över de grillade revbensspjällen en stund, ifall ingen ändå kommer att sakna honom.

– Gå ingenstans! fräser Doris. Hjälp mej att leta istället. Du är ju en HUND, är det inte just sånt ni GÖR? Sniffar runt och hittar folk och svampar och gamla mumieben och sånt? Du kan väl spåra upp honom, det kan väl inte vara så svårt? Tänk typ... dammig filt med ett stänk av bacon?

***

Några hundra meter bort ligger en liten gris och darrar av skräck. Det var NÄRA ögat och bara rena rama turen att han alls hann undan, men hur ska han ta sig härifrån nu då?

Det här var ju inte hur Gysa hade planerat sin närmaste framtid. Att fira jul gömd i en förvaringsbox är varken hjältemodigt eller särskilt stämningsfullt heller, för den delen.

Plötsligt rycks dörren upp och någon ställer in en stor väska och dörren slår igen och Gysa hör hur en nyckel vrids om.

– Men hallå? piper han. Ursäkta?! Hallå? Det var faktiskt upptaget här? Hallå? Hallå?


***

Samtidigt som dörren slår igen om Gysa så stiger Muminmamman, Rävflickan, Lillgysa och Miffy in genom dörren för att proviantera lite kaviar och annat som kan vara bra att ha, samtidigt som Ernst, Doris och Miffy buffar sig fram genom kassakön av den enkla anledningen det är den vägen som spåren av dammig filt med ett stänk av bacon leder dem.

Någonstans mitt framför shoppingkärrorna får de syn på varandra.

– IIIIIH! utropar Miffy. DÄR ÄR JU MINA BYXOR! Och... jag?

Hon vänder sig osäkert mot Doris, för hon utgår ifrån att detta är något som Doris med hennes överlägsna levnadsvisdom kommer att kunna ge en rimlig förklaring till.

Men Doris är för en gångs skull helt mållös. För ingen erfarenhet och visdom är egentligen tillräcklig för att man med bevarad fattning ska kunna hantera att plötsligt ha fått TVÅ Miffysar på halsen.