3

En annan som insett att julen är avsedd att vara en fridens högtid snarare än en tid för att nervöst hatta runt på ett stressat och vulgärt sätt är Herr P. Kanin. Han inväntar julens ankomst så som det anstår en sann gentleman: med en stor mugg värmande dryck och en bit morotskaka.

– Morotskaka! utropar han förundrat. Tänka sig! En sådan intrikat uppfinning, speciellt tillsammans med glögg! De utsökta smaksensationerna! Smulorna som kittlar i halsen, den svidande känslan längst bak i nosen och den lätt fnittriga yrseln! Han tuggar och smaskar och sörplar i sig, medan han drömmer sig tillbaks till sin flydda ungdom när herrar visserligen bar frack och rökte pipa både på lördagar och lite som det annars föll sig, men när moroten ännu bara var en förvisso delikat men ack så försummad rotsak,
som åts rå eller på sin höjd kokades till en närande buljong eller stektes i lite smör och vitlök.

– Det var en annan och mycket oskyldigare tid, helt enkelt. Så unga vi var och så lite vi visste om livet och morötterna! Denna nymodighet är dekadens i dess renaste form, suckar han hänfört medan han drar tassen genom ett tjockt lager glasyr. En sådan märklig, märklig morotsanrättning, som han kommer att hålla som sin egen privata lilla hemlighet, långt borta från ungdomarnas glupska klåfingrighet.