5

Doris skulle aldrig-i-livet-och-inte-ändå erkänna det, men hon är spänd av förväntan. På den blekrosa ytan är hon lugn och fin (om än lite solblekt och smutsig), men hennes insida är alldeles exalterad och hon riktigt känner hur det kryper under plyschen. Hon väntar ännu på att julen ska slå till på något oväntat och slugt sätt, sådär som att man ena minuten står och färgsorterar sina strumpor i all stillhet och i nästa sekund rusar man hals över huvud iväg på något livsviktigt uppdrag utan att ens ha hunnit få på sig några strumpor, nästan som om man var med i nån fånig agentfilm, tänker hon.

Doris gillar julen helt jättemassor men hon litar helt enkelt inte länge särskilt mycket på den fridfulla julen som koncept. Hon VILL tindra och knäcka nötter och allt det där, men tindrandet infinner sig icke. Det ligger gömt nånstans långt inuti henne och vågar inte komma fram. Det är frustrerande och hopplöst och stört omöjligt.

Så istället knäcker hon nötter så till den milda grad att Gysa ligger under köksbordet och kvider plågat. Hittills har han glatt och självuppoffrande tuggat i sig alla nötter som sprätt ner framför hans tryne, men även glupska grisar har sin gräns. Det skadar aldrig att hålla igen lite och se extra tärd och svårmodig ut såhär innan jul, påminner han sig själv. FÖR MAN VET JU ALDRIG.

En viss nedärvd julångest finns alltid lite latent hos de flesta grisar, även om de inte alltid inser varför.