6

Det ligger ett fint lager valnötsdamm över hela köket och vardagsrummet och Doris har ont i tassen. Den är alldeles darrig och hänger som en urvriden och ledsen disktrasa. Ilsket sparkar hon iväg nötknäpparen långt in under soffan och ser sig om efter nya projekt. Hon kunde förvisso börja hänga upp ljusslingor och julstjärnor och på så sätt göra ens någon nytta medan hon väntar på katastrofen, men det är så frustrerande när hon inte når hela vägen runt fönstret, inte ens fast Gysa låter henne stå på sin rygg och sträcker på benen allt han kan.

Så projektet avblåstes och julljusen ligger nu i en tröttsam hög och det hela känns plötsligt väldigt symboliskt. Doris dråsar själv ner överst i högen, en gest som hon hoppas ska se lagom dramatisk ut, och liksom beskrivande för den stora existentiella matthet man kan känna så här inför julen, när både det inre och yttre tindret slagit knut på sig.

Gysa är i grund och botten en ganska sorglös person och bekymrar sig egentligen inte så värst mycket över livets och alltings hopplöshet, men han tycker likväl att det kan kännas lite obekvämt att ligga fastmanglad mellan hundratusen små formpressade stjärnor i hårdplast och en decemberdeppig kanin, modell större. Gysa känner hur hela hans mage långsamt stjärnmönstras och börjar skruva på sig för att komma loss. Förundrat betraktar han sin stjärnstämplade undersida innan han brister ut i ett stort leende.

– Åhå, nu är jag en riktig sån där vaddetnuheter... stjärngosse, fnissar han. Han har alltid funderat över det ordet och tyckt att det varit lite underligt, men han är glad över att han för varje år förstår lite, lite mer av julens mysterier.