8

– Det finns egentligen bara EN bra sak med småsyskon, filosoferar Doris högt, och det är alla kläderna som man kan ärva när de växer förbi en själv. Sedan människobabyn flyttade in i huset har Doris mångdubblat sina uppsättningar av tröjor, klänningar och huppare.

Den har så himla mycket kläder, den där människobabyn, och nästan allt passar på Doris också, det är SÅ himla praktiskt! Hon beundrar nöjt sina nya rosa converse och stampar lite i golvet på prov. Hon har så länge behövt ett par nya tuffa skor!

Miffy sitter en bit bort och betraktar eländet framför sig med stigande missnöje: kläder, skor, mössor och hon-vet-inte-vad, men tror ni att någon tänkt på att köpa ens någonting som kanske kunde passa Miffy? Är det någon som ägnat Miffy minsta lilla tanke ens? Nääh, här sitter hon bara år ut och år in i samma gamla noppiga flanellbyxor! INGEN bryr sig någonsin om henne och tänker på att det kanske finns fler i det här huset som kan behöva nya kläder ibland?

Miffy tittar med avsmak ner på sina gröna hängselbyxor. De representerar plötsligt all världens svek och hjärtlösheter. När hon riktigt tänker efter så vill hon inte ha de här gamla byxorna på sig en endaste sekund till.

Det blir UFF-lådan! beslutar hon tvärsäkert. Det blir det! Sälj dem eller sänd dem fast till Afrika! Som om nån ändå skulle bry sig fast hon så skulle förfrysa halva sig medan nån bättre behövande kanin på andra sidan jordklotet nöjt sitter och svettas i hennes flanellbyxor.

Miffy känner hur det är så orättvist, så orättvist att hon nästan ska frysa ihjäl för att nån vilt främmande kanin har HENNES byxor. Som om det ens skulle BEHÖVAS flanell vid ekvatorn!

– Nåmen liksom, god jul på er också, muttrar hon för sig själv, medan Doris kvittrar och flamsar på med alla sina klänningar.